Sagan
Patrik Blomqvist
Smashwords Edition
Copyright
2010 Patrik Blomqvist
Smashwords
Edition, License Notes
This
ebook is licensed for your personal enjoyment only. This ebook may
not be re-sold or given away to other people. If you would like to
share this book with another person, please purchase an additional
copy for each person. If you’re reading this book and did not
purchase it, or it was not purchased for your use only, then please
return to Smashwords.com and purchase your own copy. Thank you for
respecting the hard work of this author.
1.
Början
Ner på knä i gräset i dungen utanför förskolan i Förorten. Skummet sprutar när jag knäcker ölen och sveper den ståendes på knä. Ingen av förskolefröknarna kommer att komma på mig. De kommer aldrig att misstänka en sexåring, för vilka sexåringar dricker folköl?
Mina första minnen kommer från tiden i förskolan. Då var allt tryggt och enkelt. Nu, tolv år senare, har allt förändrats och formats. Det är mer legitimt att sitta och supa ner sig med sina lärare. Min gamle mattelärare och jag sitter på barstolar runt ett högt, runt bord. Han dricker öl ur en tvådeciliters tetrapack. Ölen luktar äppeljuice. Mängden öl i de små löjliga förpackningarna motsvarar den mängd amerikaner dricker på partyn, blir asfulla och stupar på dansgolvet. Med ett stort dollargrin lyckas jag locka till mig servitrisen och beställer in ytterligare en öl och sveper den i en klunk. Min gamle mattelärare försöker hålla igång ett samtal, men de unga människorna som sitter runtomkring oss är givetvis blyga och osäkra inför en öldrickande mattelärare.
Det var min yngre bror som drog mig hit, men efter ett par tetrapack är det lätt att komma ifrån varandra. Det är en behaglig pub. Ljuset kommer dels från avskärmade mässingslampor, vilka ger ett stämningsfull gult ljus och dels kommer ett kyligt, men soligt, ljus in genom de frostiga fönsterrutorna. Utanför de pittoreskt frostiga fönstren ligger snön kompakt.
Trots inredningen i mörkt trä och den dova belysningen råder en stämning av skola. Min gamle mattelärare passar inte in här. Det står skrivet "Binomen" i pannan på honom. Han stressar upp oss med sin blotta närvaro.
Min bror står nära ett av de kalla fönstren. Två pojkar i femtonårsåldern drar i min brors respektive armar. Aggressivitet. Med benen brett isär ingriper jag och frågar med myndig röst vad som pågår. De två aggressiva pojkarna ser, trots sitt beteende, inte efterblivna ut. I mun på varandra säger de att min bror skall ha stryk för att han är "finne". Min bror är inte finne, men jag ser det hela som en principfråga.
Upphetsad och stressad går jag ut genom den mörka rökiga puben. Ut genom en nästan svart trädörr. Utanför puben är det snöblask och inte, som det tedde sig inifrån, isande vinter. Kylan biter tag i mig när jag kommer ut på en liten, blöt, nästa lerig parkering utanför puben. Ute på parkeringen står redan de två våldsamma ynglingarna tillsammans med en kvinna i 40-årsåldern. Pojkarna håller i en röd damcykel istället för min bror, som måste ha lämnats kvar inne i värmen.
Inför döva öron förklarar jag att man inte skall slå någon enbart för att människan är finne, men de båda unga förklarar, som om det vore en sedvänja, att finnar skall ha stryk. Jag frågar kvinnan om huruvida det är normalt att slå finnar här i bygden och om det är omöjligt att resonera med de båda aggressiva pojkarna. Hon svarar inte. I ren frustration griper jag tag i den röda damcykeln som ynglingarna håller i och kastar den med vämjelse mot marken. Det låter dött när cykeln slår i backen. Metalliskt. Kvinnan tittat förebrående på mig. De tre tar avstånd från mig under tystnad. Min auktoritet är förlorad.
Puben ligger ensamt, på en avsats i en mycket brant backe i en dal som genomskärs av en löjligt smal å. Det blöta gruset rullar under mig när jag försiktigt går nerför den norra dalsidan och passerar ån via en bred träbro av breda och grova träplankor. På andra sidan är det sommar. Man förnimmer inte den andra sidan härifrån. Puben har försvunnit in i en dimbank. Den kalla vintern känns avlägsen. Sommaren ligger framför mig. På en liknande avsats ligger ett sommarhus med kringliggande bodar. Det står en ren röd Volvo kombivagn utanför sommarstugan. Gräset är grönt.
Här känner jag mig hemma. Detta är Värmland och jag har hamnat mitt uppe en av min barndoms glada och varma somrar. Det måste vara minst sex år sedan jag gick på de här torra grusvägarna. Alltid torrt, mycket mygg och salubrin. Mina ben för mig förbi den gamla smedjeruinen. Den överväldigande växtligheten tilltar och den mörka värmländska skogen påminner mer om Amazonas jungler. Det är omöjligt att lämna vägen på grund av den täta växtmassan. Vägen blir till en förgrening av två mycket bruna och uppslammade kanaler. En av kanalerna, cirka tre meter bred, rinner mot mig från det håll där den klara sjön borde ligga. Den andra flodarmen, lika bred, flyter åt höger. Vattnet strömmar kraftigt i de båda kanalarmarna. Där armarna möts växer vass på den motsatta sidan och kraftiga strömvirvlar bildas. Utan att tveka går jag ner i den kanal som strömmar nedåt höger. Vattnet är behagligt avkylande. Den uppslammade botten eller eventuell vass, som borde växa där känns inte. Bottenlöst. Med armarna kring något grönt flytetyg färdas jag mycket snabbt åt höger.
Där kanalen tvärt slutar kliver jag upp och finner ytterligare en sommarstuga med några bodar. Mycket frånvarande går jag en bit och gömmer mig sedan i en liten bod varifrån jag kan se ner på sommarstugan och den bruna kanalen bortom huset. Kallt och sommarvarmt på samma gång. Det är tyst och folktomt.
Vintern får vara kvar på norrsidan. Själv tänker jag njuta av sommaren, men tystnaden besvärar mig. Upp. Rusar in bland träden. Granarna piskar mig i ansiktet. Det enda som hörs är mina fötter som springer längs den smala stigen. Jag vet inte vad som är bakom mig, men framför mig ligger stigen som jag känner utan och innan från min många somrar ute på kantarelljakt. Bakom mig lurar, som alltid, något stort mörkt och starkt.
Ute på ängen som leder ner mot sjön står de Svarta, några av de Vita och ytterligare en hel del statister. Någon sticker en karta i handen på mig och förklarar för mig att vi gruppvis skall orientera oss igenom en slinga i skogen.
Himlen är grå, men inte regntung. Vi går i samlad trupp på en gräsbelagd slänt omgärdad av träd. Mycket mummel och obehagligt kallprat. Som en av de första når jag fram till baksidan av en teaterlokal. Mannen står i en öppen dörr, vid teaterns baksida. Det är inte nermörkt där inne, men dunklet ligger tungt.
Jag erinrar mig att jag i min barndom, på samma teater, såg ett teaterstycke, som föll mig på läppen, men jag minns inte vad det handlade om eller huruvida teatern låg ensammen ute i skogen.
Många trycker på och vill komma in, men Mannen stänger dörren med många sura miner till följd (eller är människorna likgiltiga?).
I högsta fart sätter jag iväg och springer som aldrig förr, först in genom en mörk, låg barrskog på en relativt bred och platt stig. Sedan ut på ett fält - ett riktigt marsklandskap, dock torrt och utan trädrötter. Marken är röd och svartbränd, ändå växer något kort och möjligen grönt ur denna döda slänt. Stor tystnad. Det brända området är stort och halvmåneformat. Jag kom ut mitt på den konvexa sidan. På den andra sidan breder en mycket stor sjö ut sig. Avståndet från det ställe där jag kom ut ur skogen och ner till sjön är säkert 500 meter. Det sluttar bra ner mot sjön. Halvvägs ner mot sjön ligger en väg, som avskiljer sig på grund av sin grönhet. Vägen leder in i skogen på vänstra kanten av "halvmånen".
Med samma ursinne som tidigare springer jag ned till vägen. Där upplyser någon av de Svarta mig om att titta på kartan innan jag rusar vidare. Kartan beskriver mycket riktigt det halvmåneformade området. Det ligger i mitten och avdelar kartan exakt på mitten. Den övre delen är blått vatten och den undre är mörkgrön skog.
Nere vid vattnet sitter någon som liknar båda herr Svart och herr Vit.
Två bomber seglar sakta fram på himlen. Den ena drar den andra medelst en lina. Jag pekar på dem för att människan som liknar både herr Svart och herr Vit skall se dem. Han iakttar bomberna under tystnad. De två bomberna blir grövre och antar en plastigare skepnad och börjar sakta, men under acceleration, att rotera kring en punkt mitt på linan. De närmar sig vattnet och kommer att landa något till vänster om oss.
Det startar en helikopter snett till vänster bakom oss, den går upp mot de två cylindrarna, vilka nu roterar riktigt kraftigt. Jag tänker för mig själv att det är mycket riskabelt att gå upp mot de roterande sakerna.
Innan de slår i vattnet blir det plastiga höljet till ett illa spänt tyg. Den cylinder vars tyg påminner om en urblekt, förvuxen Fantaflaska slår ner närmast oss. De båda tygcylindrarna (med stålrörskonstruktion) accelererar kraftigt åt höger och glider med hög hastighet över vattenytan, utmed stranden.
Några människor springer bakom oss. De hoppar i två stora och klumpiga vita båtar och sätter efter de stora tygcylindrarna, som nu närmar sig den högra stranden. Den högra stranden är mycket brant. Det hänger ut några träd därifrån. Jag väntar mig att cylindrarna skall kollidera med träd och klippor, men de stannar mycket oväntat och förblir stilla.
Till höger kommer nu en skidåkare på en lina i luften. Linan går rakt ut i vattnet, likaså gör skidåkaren som hänger i luften likt en backhoppare som har lämnat rampen. Han har dålig fart och rätar inte ut sig. Således blir nedslaget ingen succé.
Jag reser mig och fortsätter med kartan i handen. Den verklige herr Svart och fru Svart har anslutit sig och vi springer in i skogsbrynet. Det finns inte några kontroller utsatta på kartan. Från flera håll hör jag att vi skall leta rätt på kontrollerna ändå. Stigen som leder in i skogen är kantad av korta, torra, men täta barrträd. Solen tränger inte ner mellan de täta barrträden. Det är som om det låg ett tak över stigen och inne bland träden är det lika mörkt.
Mäkta stolt kan jag peka på, vad jag tror är, den första kontrollen. Den hänger lågt, en bra bit in i bland de svårgenomträngliga träden på höger sida. De andra förklarar till mitt förtret att det bara är en attrapp. Jag stannar och anstränger ögonen för att fokusera det röda objektet inne bland de torra trädgrenarna. Det är en rödmålad, uppochnedvänd engelsk polishjälm. Vi ser flera röda hjälmar då vi fortsätter framåt på stigen. Efter ett tag kommer vi fram till en glänta, två gånger fem meter, i direkt anslutning till stigens högra sida. Inne bland träden, som här växer i rader, ser jag den karaktäristiska rödvita kontrollen. Fru Svart springer in, men når inte fram på grund av det kompakta grenverket och springer halvgråtande ut. Jag anfaller kontrollen samtidigt som jag skriker:
-Djävla svikare, åt Fru Svart.
Till vänster finns en grenfri väg, men jag springer in i blindo och en bit in återkommer grenarna. Grenarna slår i ansiktet och jag tvingas vika av åt höger för att nå kontrollen. Andra grupper har dykt upp under tiden. En annan Svart människa redan har stämplat sin kontrollbricka och går emot mig. Hon håller undan en del grenar och jag når kontrollen. Kistan stämplar nu sin bricka och vi är nere på tredje plats. Jag fumlar med kontrollbrickan, som jag tidigare inte har tittat på, men jag lyckas stämpla den. Precis som jag skall gå ser jag att jag har stämplat på fel ställe och tvingas stämpla om brickan.
Återigen kommer jag på mig att jag håller på med något som jag inte tycker om. En vacker dag kommer jag inte fråga mig själv vad jag håller på med utan bara fortsätta in i fördumningen. Befriande kastar jag kartan och kontrollbrickan in bland grenarna och springer svärandes därifrån. Herr och fru Svart snackar säkert en massa skit bakom min rygg, men jag är för stunden fri.
I en skogsglänta håller två äldre herrar på med att sätta ihop en dragster. De har problem med att montera styrsystemet. Dragstern består av två bitar, vilka skall passas samman. De har inga egentliga problem utan spelar bara för att G.K och M.J inte skall tappa lusten med sin dragster - de spelar dåligt.
Det är en mycket pittoresk glänta. Ljuset strilar ner genom de höga barrträden som inte står alltför tätt. En liten å flyter strax norr om oss och det är torrt på den lilla grusväg och gräsglänta där vi arbetar. Jag vill ta en tur, med G.K sittandes på den massiva träkonstruktionen (den långa fronten med två cykelhjul). Jag bär den massiva träkonstruktionen. Sittbrunnen är liten. Dragstern rullar iväg sakta och nästan ljudlöst. Endast ljudet av hjulen mot gruset hörs då bilen rullar likt en lådbil längs grusvägen.
På grusvägen bakom oss kommer en buske åkande. Bakom den döljer sig en multilådbil. Den består dels av en konventionell lådbil och dels av en godsvagn sammankopplad med lådbilen i fronten. Fordonet kontrolleras av Kistan och herr Svart.
På andra sidan ån kommer herr Vit och Kamelen glidande i en godsvagn. Först anfaller M.J. Jag kommer något efter. Vi springer som vilda över ån mot godsvagnen. Kamelen och herr Vit vill inte bli ivägknuffade. De skriker som grisar.
M.J kommer först fram till den gamla godsvagnen och börjar putta den mot sluttningen. När jag hunnit ikapp går det desto snabbare då vi kan samarbeta. Godsvagnen rullar utan motstånd fram med hög fart mellan de glesa barrträden och ljuset fladdrar på vagnens tak medans den fortsätter nedför sluttningen som verkar sluta vid ett stup.
Kamelen och herr Vit skriker när de rasar ner i sjön. Tråkigt nog var branten inte så hög.
G.K, jag och M.J fortsätter inåt skogen och lämnar godsvagnen och dess innehåll bakom oss. Efter ett tag börjar det mörkna och träden öppnar sig. Borta vid skogsbrynet ser jag något eller någon.
Det är en kvinna som halvspringer mot ett stort hus. Huset har en entré med två dörrar, en svart massiv järnport och trädörr också den svart men med ett litet fönster. Jag hejdar kvinnan hon har en nyckelknippa, med vilken hon kan öppna den svart järnporten, något som hon är medveten om. Jag tar nycklarna ifrån henne och förebrår henne. Hon försvinner.
Jag låser upp den svart järnporten. Ett litet, illa upplyst rum med lågt i tak öppnar sig. Där inne finns flera kubistiska målningar. De flest går i gula och gröna bleka sjuka färger. De står på låga bord och ofta på fel ledd, dock står ingen uppochner. Till höger om järnporten finns en hög smal öppning.
Vi diskuterar vad som är "läskigast", detta rum, det bakom den svarta trädörren eller husets verkliga innanmäte. Jag driver på diskussionen och vi kommer fram till att detta rum är minst skrämmande, själva bostaden anses som mest skrämmande och det som kan dölja sig bakom den mörka trädörren rangordnas där i mellan.
Innanför öppningen till det inre rummet finner vi ett ännu mindre rum. På en lång bänk, som löper utmed den östra väggen, halvligger ytterligare en avlång kubistisk målning.
Bakom den svarta trädörren finner vi ett stort, ljust och välorganiserat galleri. Det är helt folktom, vilket husets bostad förmodligen också är, därav den skrämmande effekten.
Jag tycker om sommaren, men att vara isolerad är det värsta jag vet och ute i de värmländska skogarna tillsammans med Sveriges största regemente av mygg kan man känna sig väldigt isolerad. Som alltid annars bryter jag upp och flyr. Ut på den torra grusvägen, mot civilisationen, ut på den smala asfaltsvägen vi Högboda och upp med tummen. Efter vad som kan tyckas en evighet svänger en lastbil in mot det mörka samhället och stannar framför ICA'n och byn's enda diselpump.
Chauffören verkar lika urblåst och pratsjuk som alla andra lastbilschaffisar, men jag är bara trött. Trots sitt låga IQ så verkar han schysst och sticker till mig en stor burk majonäs och låter mig vara i fred. Mätt och god somnar jag till tonerna av någon skitmusik på nattradion.
Vaknar till någon annan skitmusik, som jag aldrig har hört tidigare. Han kommer från ungern och har kommit till Sverige för att tjäna ihop pengar till ett hus utanför Budapest. Snart hemma, tänker jag. Ungraren får veta att jag är arton år gammal, pluggar och tycker om att resa. Det sista för att förklara att jag stod ute i ödemarken mitt i natten.
Hemma. Snäll, men dum som han är, så släpper han av mig i Förorten och ler att löjligt leende och säger tack istället för hej då. Mot Skolan och in för att göra det jag inte vill.
En kvinna, cirka 60 år gammal, undervisar mig i svenska hon liknar min gamla svensklärarinna. Vi, det vill säga jag och de Svarta, sitter i för små bänkar i en sal på norra delen av Skolan - de gamla svensksalarna.
Jag sitter och skriver på en allomfattande uppsats, något som vi har fått i uppgift av kvinnan som påminner om min gamla svensklärarinna. Det är någon form av centralprovsuppgift, som jag tidigare har missat. Vi sitter i grupper om fyra vända mot varandra två och två. Bredvid mig sitter fru Svart mäkta intresserad av min uppsats, vilken flyter mycket illa. Det måste dock gå ännu sämre för henne, för hon pressar sin späda kropp (hon har antagligen anorexia) mot mig. Hennes tunga bröst och hennes dofter når mig, men behagar mig föga. Mittemot mig sitter en annan Svart kvinna inte mindre intresserad, men mera behärskad. Jag och den andra Svarta kvinnan sitter utmed fönstret och in mot den mörka salen sitter en tredje Svart kvinna - mycket lugn, men ej koncentrerad på sin uppgift. Vänligt men bestämt ber jag fru Svart att flytta på sin upphetsande kropp och inte tjuvtitta på mig. Då hon inte flyttar sig ber jag henne att tänka på mig som något illaluktande. Det hjälper inte.
****
2. Början 2
Efter att ha flutit omkring i skolan från olika salar för att få skriva min uppsats, utan kunna skriva mer än en halv sida samt rubrik, hamnar jag på golvet mellan utgången från matsalen och utgången till den första ljusgården. Nu skriver jag på pappkartong med oljefärg. Det går oerhört långsamt och jag tvingas att göra om det flera gånger på grund av att färgerna flyter i varandra. Processen är mycket påfrestande då jag fortfarande inte är lämnad i fred och lider av samma idétorka som förut. Jag vet att uppsatsen är av stor betydelse - något som pressar mig ytterligare.
Jag har lämnat pappkartongen och oljan bildar en stor oval på plastgolvet ut mot huvudentrén. Oljefläcken är ljus i mitten, nästan vit, och har mörka kanter med ringar med en diameter av mellan fem och tio centimeter. Ringarna är till skillnad från den stora ovalen mörka i mitten och ljusa i kanterna, vilka kontrasterar mot ovalens mörka bård.
Herr Vit, som står vid ett öppet litet grönt skåp, får i uppdrag att vakta mitt konstverk. Han tittar något förundrad på mig, men nickar med ett oefterhärmeligt lugn. Precis som jag lämnar platsen för att be kvinnan som påminner om min gamla svensklärararinna om ett utlåtande kommer en kvinna i brun klänning bakom mig på väg mot lärarrummen. Jag skriker åt henne att akta mitt konstverk och med minsta marginal väjer hon med sin omoderna högklackade bruna skor och rusar vidare.
I korridoren vid lärarrummen möter jag min svensklärare och i samma stund kommer jag på mig att kvinnan inte är bildlärare och inte vill se mitt desperata försök att rädda mitt betyg med något som jag vet är "dravel". Med berättigade ursäkter urskuldrar jag mig. Jag följer med den stressade kvinnan in på kontoren där hon först ber mig återkomma imorgon och skriva uppsatsen efter skoltid. Sen anser hon att jag borde komma in och hjälpa lärarna här inne på kontoret. Själv anser jag mig mycket kvick då jag i samma ögonblick frågar kvinnan, som mer och mer påminner om mormor, om hon behöver hjälp med något. Hon påstår att jag fjäskar för mycket och tar tag i mitt högra ben och drar ut mig från lärarrummet.
I korridoren mot omklädningsrummen i Skolans gymnastiksal tar jag av till höger och går in i första omklädningsrummet till vänster. Där inne hälsar jag på någon som jag förhoppningsvis känner. I ingången till gymnastiksalen, som nu är inglasad och ommålad träffar jag det som jag antar vara min gymnastiklärare. Han har blont kort lockigt hår, en röd Jofa WM-hjälm på huvudet och skabbigt rödblont skägg. Jag presenterar mig på ett självsäkert sätt inför denna uppenbart osäkra och felplacerade människa. Människan, som påminner om tennisesset Bragd Birger, reflekterar inte över mig. Jag går ut i gymnastiksalen. Jag chockeras över den råa och futuristiska miljön och den i det närmaste våldsamma stämning som härskar i salen. Till vänster om mig har väggen slagits in så att man ser direkt in i de nedsänkta omklädningsrummen där faluröda bänkar, gröna små skåp och en kompakt dimma ifrån duschen utgör den dominerande miljön. Atleterna uppträder mycket förråande och ociviliserat. I gymnastiksalens golv är fyra bowlingbanor nedsänkta. De är placerade två och två med käglorna dels åt söder del åt norr. De lutar kraftigt nedåt och är omgärdade av robusta staket. Tillbaka in i omklädningsrummet. Av med kläderna och in i duschen.
Herr Svart och herr Vit står redan i det sterila duschrummet som är avpassat för sex duschande - tre vid en vägg och tre vid en intilliggande. Vi sveper in oss i de gröna genomskinliga duschdraperierna. Jag tycker att det påminner om Monty Python. Herr Vit får hjälp att svepa in sig. Sen skriker vi.
Rummet utanför duschrummet är lika ljust och sterilt som duschrummet. Det är lika brett som duschrummet, men minst tre gånger så långt. Det är uppdelat i fyra små bås. Båsen skiljs åt av tunna mellanväggar på höger sida och den gång som är avsedd för passage är blockerad av moderna frysboxar.
Jag är för stunden kvinna och rider på ryggen av en kille. Vi forcerar rummet från duschrummet och fortsätter mot en eventuell utgång. Rummet är vattenfyllt och vi andas genom slangar. Jag beslutar mig för att dränka killen och sliter ut hans luftslang och trycker fast den i ett avlopp i ett av båsen nära utgången, men jag utmanövreras och misslyckas. Dörren är öppen.
Tillbaka in i dushrummet. Herr Svart och herr Vit är borta. Istället står här nu Kvinnan, några flickor och ett par andra pojkar. På ett givet tecken blir flickorna uppspelta och livliga. Pojkarna våldtar dem ståendes i de strilande duscharna. Det förekommer inget motstånd.
Jag skall våldta Kvinnan i en liknande dusch. Jag kan omöjligen komma in i henne. Jag sprutar ändå. Stor skam över den misslyckade våldtäkten och jag får utstå rättfärdigad kritik från de övriga långa pojkarna. Ensammen och bedrövad drar jag mig tillbaka till Förortens lugna och trygga bibliotek.
Jag står lutad mot en bokhylla i Förortens bibliotek. Runt den plats där seriealbumen finns står en ring med barn och lyssnar till någon som berättar om något. Lutad mot denna bokhylla känner jag hur flickan bakom mig börjar smeka mig. Jag kan inte se henne utan tar henne för ett av de övriga barnen. Hon har en röd tröja på sig och jag har tappat greppet om föredraget. Otroligt upphetsad känner jag hennes bröst mot min rygg – knappast ett barn med de välvässade. Hennes händer letar sig ner mot mitt kön. Hon är inte grov i sina smekningar utan masserar mina buktande byxor med halvslutna händer. Än så länge har jag förhållit mig passiv och bara njutit och uppmärksamt koncentrerat mig på de föräldrar som finns med sina barn vid föredraget. Hittills har ingen sett hennes intresserade händer på min kropp. Jag dristar mig till att stoppa ner min högra hand i hennes högra bakficka. Fickan verkar vara gjord av sammet och tillhöra ett par väldigt slitna byxor. Då föräldrarna plötsligt vänder sig och tittar undrande på mig slår jag ut med armarna och tittar på dem med oskyldiga ögon. Hon fortsätter att smeka mig med sina kupade händer.
Jag och hon, som visade sig vara en gravid kortväxt 20-åring hamnar sittandes på golvet i ett mycket intimt bås en gånger två meter. Det är högt i tak och mycket lugnt och stilla. Det är svalt och luften frisk. Metallväggar. Blått. Det måste vara bra isolerat, men luften är trots allt mycket behaglig. Insvepta i skynken pratar vi om våra inbördes förhållande. Hennes pojkvän har lämnat henne och hon är inte benägen att berätta om honom. Han dyker upp i dörren till båset och svär över mig, men lämnar oss. Jag frågar om det var pappan till det hela samtidigt som jag smeker hennes vänstra uppsvullna ben. Hon bekräftar och tittar konstigt på mig. Jag vill hjälpa situationen med att påpeka att hennes andra ben inte är svullet, men avstår och låter henne tro vad hon vill om mina kunskaper om havandeskap. Hon frågar om jag är gift - hon tror att jag är äldre än jag är. Jag nekar och säger:
- Jag har inte ens en flickvän.
Vi börjar på nytt smeka varandra. Hon är, precis som luften, mycket behaglig. Till slut har hon båda sina händer på mitt kåta organ, men arbetar inte aktivt. Efter vad som kan tyckas vara en evighet ger hon upp och säger att det är dags att bryta upp. Jag håller med, trots att jag inte har fått mitt.
Ute i biblioteket upptäcker jag att båsets dörr är lik dörrarna till vanliga höga förvaringsskåp, vilka det också finns en betydande mängd av i biblioteket. Jag känner mig genast berusad och irrar omkring i biblioteket utan att kunna fästa blicken vid någon av de dimmiga bibliotekarierna. Jag måste ha tag på mina nya skor, som finns i ett annat bås längre in i biblioteket. I det bås jag nyligen lämnade sitter den gravida kvinnan kvar och är lika glatt berusad som jag. Hon följer med och låser upp det bås där mina nya skor finns. Jag ser dem och känner igen dem, men av någon anledning slår kvinnan igen båsdörren och kastar iväg nyckeln, vilken är ett vanligt hålkort för hotelldörrar.
En flicka frågar mig om hon får låna mitt lånekort. Upphetsad med bultande hjärta accepterar jag. Efteråt kommer jag på det ogenomtänkta i mitt handlande.
Jag gillar stämningen på bibliotek. Den förnimmer de lyckligaste stunderna i min barndom.
På väg ut ser jag Kistan han har sällskap med en människa som liknar min brors kompis, han värjer sig när jag försöker få kontakt och påstår sig vara i konflikt med någon, Våldsverkaren? Kistan tar till flykten och springer ut ur biblioteket och in i Förortens Centrum. Jag jagar efter, men tappar hela tiden mark. När jag, efter vad som kan tyckas en evighet, når utgången vid kiosken och pizzerian ser jag Kistan, han står tillsammans med killen som liknar min brors kompis. De båda tittar på mig medans jag går lugnt ut ur Centrum.
Hemma i lägenheten tittar jag ut mot grannhuset och bestämmer mig för att undersöka hur det ser ut.
Den nedersta våningen är fullständigt bebodd. Det ligger saker, troligtvis leksaker och filtar, på golvet. Andra våningen är endast sporadiskt utnyttjad. Dörren till vänster är öppen (hallen är i det närmaste omöblerad). Dörren till höger är låst och mörk.
Jag har varit här tidigare, men då var trappan till tredje våningen inte fullbordad. Nu är den färdig och vid dess ände ligger samma blåa och svarta kort, som jag stötte på vid mitt tidigare besök, i en liten hög under de fönster som lyser upp rummet på tredje våningen. Rummet fungerar som ett förrum till den korridor som löper åt vänster. Vid trappans ände hyser detta rum en soffgrupp, den står troligtvis på en neutral heltäckningsmatta. I den del av korridoren som lyses upp av fönstren på husets västra sida finns fyra till fem dörrar, alla är öppna. Inne i rummen finns endast små vita bord, en del mindre växter, kaktusar och olikfägade filtar och trasor.
Det är onaturligt ödsligt.
När jag stå vid en av de fåtöljer som finns vid soffgruppen kommer herr Svart tillsammans med fyra, fem andra individer.
- Sitter du och runkar?, frågar herr Svart.
- Nej, svarar jag.
Efter ett tag är hela förrummet fyllt av människor. Jag finner mig uppressad mot väggen av G.K, Kamelen och Kamelens bror, som ser precis ut som Kamelen, men han är efterbliven och har ett tafatt sätt. Kamelens efterblivne bror hoppar glatt upp på G.K's rygg och hänger sig runt dennes hals, de försvinner in i folkmängden.
Rummet har nu inretts med bruna, golvfasta och sammanhängande klädhängare, typ garderober. Jag kryssar fram mellan alla unga människor och frågar vad som sker, ingen säger något. Väldigt frustrerad skriker jag ut min fråga. Alla tittar på mig, fortfarande helt tysta. Herr Svart tar till orda:
- Vill du verkligen veta vad som skall ske?
Skrämd av situationen, Kistans beteende i biblioteket och allas tystnad svarar jag:
- Nej, inte ens om det så vore en religiös sekt.
Jag pressar mig fram mot fönstret, mot den plats där de blåa och svarta korten låg, där finner jag min jacka och mitt paraply. Sedan pratar jag med G.K, han vägrar berätta vad som skall ske, men efter ett tag tycks han ge efter och ber mig följa med in. Alla har gått in genom en dörr längst åt höger i korridoren. Där inne sitter alla vid ett enormt stort konferensbord. G.K hukar sig ner och kryper utmed den södra väggen och påvisar en bit svart järnarmering, som sticker ut ett par decimeter ovanför golvet, den bildar ett V utifrån väggen. G.K sätter sig på ett vitt litet bord och tittar undrande på mig då jag sätter mig på golvet bredvid den svarta armeringsbiten.
Bakom G.K står en ung blond flicka vänd mot en tavla och löser skriftliga problem. Till höger om henne står en lärare/lärarinna. På tavlan finns tre kortare problem uppställda och under dessa ett fjärde längre. De tre första löser flickan kvickt. Med allas blickar på sig tar hon sig an det sista. Hon diskuterar högt och självsäkert med sig själv under allas tystnad. Problemet handlar om en kvinnas lön. Tjejen förklarar problemet olösligt, stryker ut det från tavlan och formulerar om uppgiften. Även denna förklarar hon olöslig och stryker ut även denna och tittar stolt på läraren/lärarinnan, vars blick får den unga blonda flickan att surmulen och svärande lämna rummet.
Jag tittar på G.K och säger halvt frågande, halvt påstående och mycket ironiskt.
- Och nu tar ni livet av henne?
G.K nickar med ett par onaturligt kalla ögon. Bakom honom tittar läraren/lärarinnan fram. Det visar sig vara en vulgärt målad kvinna. Hon öppnar sin färgskiftande läppar och frågar mig.
-Nu vill du pröva?
Hemma i lägenheten. I hela mitt liv har jag bott i Förorten i fyrarummaren på tredje våningen. Jag känner inte våra grannar. Jag vet inte ens vad de heter. Käringen under oss röker, är lågutbildad och har en liten efterbliven unge. Killen mittemot oss är väldigt diskret. Man ser honom inte mer än två tre gånger i månaden och han är alltid ensammen. Människorna på nedre botten har jag ingen kontroll på. Lägenheterna längst ner byter ofta ägare. På sista tiden har det dykt upp fler och fler katter i området. Området är trevligt förutom dess invånare. Det är svårare att fly härifrån.
Utanför Förortens Centrum stryker det oftast omkring en gubbe. Han har handväska och små skyltar hängande bakom sig. Senast jag såg skyltarna, vilket var för två dagar sedan, stod det att han skall bestiga Mount Everts. För någon vecka sedan flög han på min mor som stod och väntade på bussen. Han började resonera om morötter och knarksprutor. "Gubben", som Far brukar kalla honom ser man minst tre gånger i veckan. Jag tror han håller vår familj under uppsikt. Vem vet?
Jag älskar ljuset och solen. Just nu är mitt rum mycket mörkt, endast upplyst av någon odefinierad ljusstake. Persiennen är nere, ändå strömmar ett svagt rött gulrött ljus in ifrån fönstret.
Jag sitter i min bruna läderfåtölj med benen uppdragna. Nyligen blev jag ingripen i ett telefonsamtal.
Konversationen flyter trögt på grund av att personen, en tjej, (jag känner igen rösten) vägrar tillkännage sitt namn. För att lätta upp tystnaden frågar hon om jag spelar något bollspel. För att hålla samtalet vid liv överväger jag att ljuga, men svarar sanningsenligt - nej. Efter ytterligare tystnad, som under ett betänkande, svarar hon att hon "inte har spelat boll mer än två - tre timmar i hela sitt liv".
Samtalet fortsätter under många långa minuter av tystnad, endast avbruten av sporadiska frågor, med korta och tvärhuggna svar. Jag blir mer och mer besvärad av hennes okända identitet och säger:
- Det här börjar bli obehagligt, och är beredd att i nästa stund lägga på luren.
- Det är ju ni som skrev dikter till mig, säger hon då.
- Är det Maria, frågar jag efter hennes påstående.
- Vi träffades ju i Kalmar, fortsätter hon på sitt frågande/påstående vis. Med en bild av Sunne centrum i huvudet minns jag nu Anja.
- Anja?, frågar jag.
- Fru Svart?, frågar hon.
Hon skrattar på ett tvunget sätt i andra änden av ledningen.
Jag kommer på mig med luren tryck mycket tätt mot munnen. Jag slickar på den. Samtidigt undrar jag över om hon har fått mitt telefonnummer och säger:
- Vill du ha min...
Mitt i meningen ser jag två katter i sängen och börjar istället berätta, för Fru Svart, om vår nyinflyttade granne och deras katter.En av katterna närmar sig mig och ställer sig på bakbenen. Den antar groteska former. Cirka 170 centimeter lång och fortfarande stående på bakbenen sänker den sitt huvud ned över mig. Pälsen har från att ha varit brunsvart blivit rosavit, samma färg som på söta marknadskarameller. Den kysser mig.
Upphetsad intygar jag för Fru Svart att katten kysste mig och frågar samtidigt om hon inte hörde "smacket".
Den rosavita katten har återtagit normal form och färg. Telefonluren ligger nu till höger om den bruna fåtöljen. Katten skjuter rygg och samtidigt kommer min mor och bror in genom den tidigare stängda dörren. De beter sig karaktäristiskt, men de knackade inte på dörren.
Den andra katten har hoppat upp i min Ikealampa (med dragspelsanordning). Lampan lutar 90° och lyser mot fönstret. Katten klamrar sig fast i den nerdragna lampan med en mycket vild och djurisk blick.
Telefonen ringer trots att luren är av. I den andra ändan pratar Mannen lugnt och övertygande:
- Din brors kompis har brutit nacken. Rensa upp, så ska du få vad du vill ha.
Väl framme vid Skolan där min brors kompis hade hoppat från taket och brutit nacken tar jag hand om kroppen och placerar den på en bår gjord av rött tyg och två längsgående träribbor. Kroppen sveper jag i ett tyg. Jag bär iväg båren genom att hålla i den ena ribban. Den andra ribban håller sig uppe av sig själv. Det är tungt. På gården för årskurs 1-3 möter jag tre män som bär på en annan bår. Min gamla dagmammas man är ensammen på ena sidan och måste jobba för två. Jag bär fortfarande min bår själv. De tre männen bär på en byggnadsarbetare som har trillat och brutit nacken.
Nere vid cykelstället sveper jag båren hårt runt den lilla kroppen och får på så sätt stabilitet. Med liket på pakethållaren tar jag mig till ungdomsgården för att avlämna den den döda kroppen. Inne på gården kan jag inte hitta Mannen eller någon annan ansvarig.
Plötsligt är det mörkt ute. Ett skott brinner av och i dörren ut mot minigolfbanan kan jag se en skåpbil, ett par snutar och en man med pistol. Jag och några andra drar oss tillbaka till kontoret. Efter ett tag kommer en utlänning med pistol och hotar oss, men vi (jag och de andra) sträcker upp händerna i vädret och utlänningen passerar och fortsätter mot innebandyhallen. Detta upprepas med ytterligare en utlänning. Den tredje utlänningen, som har någon form av skäggväxt, tar oss, under pistolhot, med ut från kontoret. I detta ögonblick ser jag Mannen och säger till honom att ta hand om liket ute på min pakethållare. Han ler förstående. Utlänningen låser in oss i ett av bastuutrymmena. Jag befarar att de skall ånga ihjäl oss, men detta är den enda bastun utan gaskranar så vi kommer säkerligen att klara oss. Jag sätter mig på den väggfasta träbänken precis som de andra. Det är mörkt i rummet. Det är endast upplyst av en svag nattbelysning. Till vänster finns ett fönster som leder ut till en bakgata. Någon ropar där nere (Det fönstret borde inte ligga där). Fru Svart kommer fram och sätter sig i mitt knä, även fast det finns platser kvar på bänken. Hennes kropp är bättre än någonsin. Hon har vuxit. Jag kittlar henne och efter ett tag far hon upp och sätter sig bredvid mig på bänken. Hela min bringa är svettig. Jag har en gråmelerad T-shirt. Fru Svart beskyller mig för att vid ett tidigare tillfälle ha berört hennes bröst. Hon visar sin vänstra bröstvårta. En annan flicka, klädd i vitt berömmer fru Svarts vackra bröst, klagar över sina egna och visar fram dem.
Intutivt känner jag att min bror är i fara och hoppar ut genom det lilla fönstret. Stukar foten, men rusar vidare hemåt. Ner i källaren under trevåningshuset. Källaren har åter antagit den pojkaktigt skrämmande tonen, med lågt i tak och förskjutna proportioner. Vissa förråd står tomma andra är öppna och fyllda med inbjudande/begärliga ting. Jag ser min bror mördad på golvet till vår källare. Vid dörren i andra änden av källaren smyger en man i lång kappa in mot skyddsrummet. Jag springer mot honom - springer med ursinne i benen. Flygandes klipper jag honom i det långa skyddsrummet. Han är utklädd till Hitler, men han är för lång och har för ljust hår. Min far tycker inte alls att mannen liknar Hitler.
Jag inser hur mycket jag älskar min bror och är tacksam för insikten.
****
3. Stadsvandringen
En äldre herre och jag går in i en hangar mot dess inre högra hörn finns en hiss, helt i blankpolerad massiv metall. Hissen har stannat i brösthöjd och saknar dörr. En hissvakt informerar mig om att hissens läge varierar från dag till dag. Dagens läge är 74 centimeter upplyser han oss om, men det är i verkligheten betydligt högre. Jag häver mig upp i hissen. Hissgolvet är dovt rött och på båda sidor om mig löper utmed kanterna två bowlingrännor, vari metallen lyser blank. Det är långt ner till backen och man ser hela den stora lokalen ur ett annat perspektiv. Jag lägger mig åter på hissgolvet och hjälper den gamle mannen upp i hissen. Han är mörkt klädd, bär cup och paraply.
En våning upp sitter en kvinna i 40-års åldern vid en åldrad dator. Hon är tillmötesgående och ber mig vänta ett ögonblick - två elever, som skriver körkortsprovet väntar på sin utskrift. Skrivaren krånglar. Något moment senare leds jag genom en kort, svängd korridor, nedför ett par trappsteg och ut från den illa upplysta korridoren och in i ett ljusare rum. Här sitter två människor, en man och en kvinna båda äldre än mig, vid var sitt skrivbord.
En hund figurerar även här. En dum och tillgiven hund.
Jag har just gjort körkortsprovet (Jag vet inte om jag klarade det eller ej). På mitt styre till min cykel är en stor mörkbrun spånskiva placerad. På spånskivan sitter en brud i lotusställning. Det är mycket svårt att hålla i styret och ännu svårare att styra. Vi åker utför i riktning mot Stadens centrum. I närheten av en annan förort stannar vi vid en skola för att leta rätt på en cykel till bruden. Hon går in i skolan. Hon kommer lika kvickt ut igen, utan cykel. Ibland alla välklippta, fyrkantiga buskar, cyklar, cykelställ och rappade husväggar dyker två killar (äldre än mig) upp och anklagar oss för att sno cyklar. Jag avfärdar dem genom att ignorera dem och prata med flickan, eftersom jag inte hade stulit någon cykel, vilket inte heller bruden gjorde.
Klockan är ca 8:30 och centralprovet i matematik har börjat. Bruden sitter åter på skivan i lotusställning. Jag (och flickan), G.K och herr Vit cyklar över en mycket gropig stubbåker, mot
Jag är inne i ett illa upplyst högt rum, möjligen för att ta reda på om jag har klarat teoriprovet. Förvirring och lugn. Jag och de människor som befinner sig i rummet är omgärdade av mörkbrunröda trädiskar. Där diskarna slutar (strax över midjehöjd) tar träribbor, av samma träslag, vid. Träribborna är rektangulära med sidan tre till fem centimeter. Avståndet mellan ribborna är det samma som bredden på ribborna. Bortom ribborna finns arbetsrum med dystra människor som arbetar i ett dystert ljus, vilket strömmar in från smala fönster strax under taket.
Fru Svart ser mig i det dunkla fyrkantiga rummet. Hon hälsar glatt, likaså gör jag. Hennes hy ser fet ut i det ribbade, gula ljuset. Jag frågar henne om hon är med barn. Något chockad bekräftar hon. Jag lägger handen på hennes svällande mage och ler ironiskt.
Utanför den stiliga simhallen stannar jag och kastar bruden utför en brant. Hon blir mos och jag går in i den svala entrén. In under vändkorset. En kärring tittar konstigt på mig, men hon har fullt upp sin stora glass och hon väger minst 50 kilo för mycket för att orka tillkalla en vakt.
En stor blå simbassäng. Kvinnan är där med några muslimska vänninor. Vi undviker varandra som om den andre inte existerade. För att inte synas dyker jag varje gång jag försvinner ner i bassängen och kommer inte upp till ytan förräns jag har nått den andra sidan. Vid de tillfällen då vi kommer nära varndra kan jag känna hennes avsky trots att hon inte tittar på mig, trots att hon inte gör några miner som röjer att jag över huvudtaget finns där. Ut i badsjön med den snuskiga botten, upp på land och ner i den stora 50-meters bassängen. Himlen är hög och klarblå. Simmandes i en mycket stor simbassäng (det finns läktare utmed den norra och den östra sidan, de är fyllda med människor) drar jag av herr Svart hans badbyxor utan större svårighet.
Jag blir informerad om att jag befinner mig i den västra andra kvadranten.
Medan jag väntar på förnedringen av herr Svart åker jag fast. Mannen anklagar mig helt riktigt för min handling och jag grämer mig över att jag inte lämnade bassängen obemärkt.
Mannen och jag sitter i en långsmal restaurang med bås á fyra platser i två rader en rad på vardera sida. Restaurangen följer simbassängens högra sida. Vi sitter på restaurangens högra sida det vill säga längst ifrån bassängen. Utanför ligger en idyllisk liten stad med grön park, rådhus och små fria gator. Den liknar inte den stad jag tror mig vara i.
Mannen pratar lugnt och iskallt med mig, som om jag vore en förbrytare, för vilken han inte har någon respekt. Han informerar mig om att jag skall lämna en rapport om händelsen till Margaretha.
Slutsats: Människor bör förnedras på ett snyggare och mer genomtänkt sätt!
Eftersom jag inte känner någon Margaretha så lämnar jag restaurangen lite diskret och går ut i den sommarvarma Staden. Gubben med sina löjliga skyltar och spelade intelligens stryker omkring på Torget. Jag spänner ögonen i honom, men han verkar inte se mig. Staden är lika död som alltid om somrarna, men de dumma affärs innehavarna har öppet ändå. In i en skivbutik. De gamla goda Joy Division, Buzzcocks, Suede och allt annat godis står där det ska, men inget nytt och spännande. En bit in ser jag någon jag känner igen. Fru Svart stoppar snabbt ner en CD-skiva i innerfickan. Det är något med Led Zeppelin eller Pink Floyd. Hon är nervös och hennes rörelser är yviga. På grund av den hastiga rörelsen tappar hon en annan CD-skiva på golvet i skivbutiken. Jag känner mig också skyldig till stölden. Butiksinnehavaren säger något sarkastiskt om hennes stöld. Hon kommer inte att åka fast.
Fru Svart står och hänger med håret framför ögonen. Håret hänger ner över de andra skivorna. Hon skäms. Jag väntar på att hon skall gå därifrån, men hon står där som en nervös stenstod. Länge. Jag börjar titta på skivorna och går slutligen fram till singelstället som står på försäljningsdisken. En kvinna arbetar med att stoppa ner några nya CD-singlar. Hon har fått ner cirka tio nya skivor i stället som rymmer 30-40 skivor. Samtidigt som hon står där och plockar börjar jag titta på de nya CD-singlarna.
- Jag håller på här, säger hon.
- Jag skall bara titta på de nya, säger jag och börjar bläddra bland skivorna, som visar sig vara nya technosinglar.
- Jag återkommer senare, säger jag då vi möts på mitten, jag bläddrandes och hon istoppandes.
Fru Svart har låst in sig på en toalett. Länge.
Jag försöker förklara för henne att jag också "been caught stealing". Fru Svart lyssnar inte och jag går tillbaka ut på Torget. Gubben syns inte till längre. Borta vid fontänen sitter Fru Svart. Hon måste ha mutat butiksinnehavaren eller smitit ut på något sätt. Mycket upprörd börja fru Svart häva ur sig påståenden som jag inte vet om de är sanna eller falska. Hon påstår att jag redan har en flickvän och hon är upprörd för att jag har stött på henne. Fru Svart springer arg därifrån och lämnar mig ensammen och förvirrad kvar på fontänens kant. Hon är på väg in i en buss, som står vid den mellersta busshållplatsen. Hon kliver på vid bussens bakre dörr.
Något frustrerad försöker jag förklara att jag inte har någon flickvän. Hon kliver av bussen och vi går tillbaka till fontänen.
Hon tycker att det är lite tråkigt att det inte var igår som jag förklarade att jag inte hade någon flickvän. Fru Svart behöver tydligen ett dygn för att smälta det hela.
Hon säger att hon måste skydda sin lightspray, vilken hon numera använder till sin evigt vågiga mörka frisyr. Jag försöker kyssa henne, men hon lutar sig tillbaka och faller baklänges ned i fontänen. Hon förstör sin frisyr, drar ner mig i vattnet och kysser mig.
Blöt. Lämnar fru Svart och trillar uppför gågatan och slår mig ner i solen för att torka. De få människor som är kvar i Staden tittar konstigt på mig, men alla har alltid tittat snett på mig, så jag är van. De stryker mest förbi arbetslösa och degenererade människor, men till och från kommer någon toppig flicka med högt kött glidandes oftast tillsammans med sina föräldrar som är på genomresa. Få turister stannar längre än för dagen och jag förstår dem. Vem vill spendera sommaren i en spökstad tillsammans med lågutbildade dårar?
Limkillen kommer skällandes. Det sägs att hans hjärna ska gå till forskningen på grund av hans konstanta sniffande i tjugo år. Han borde vara död för länge sedan, men livs levande går han omkring stödd på sin skabbiga cykel och imiterar djurläten och tigger cigaretter. Man kan höra en kollektiv suck i folkmassan när han försvinner ner mot Torget. Någon gång i framtiden skall jag också prova att sniffa. Skam den som inte provar allt. Det gäller att "pusha limitsarna", som en korkad vän till mig brukar säga.
Långt hemifrån Förorten, blöt, hungrig och utan pengar är det bara att ge sig av vidare med ögonen i backen för att hitta lite småpengar till en liter juice eller ett par brödbitar. Gatorna är barskrapade från pengar, men på Torget stöter man på sina gamla vänner G.K, M.J och C.L. Tillsammans med mina glada vänner träffar vi "Knulla". Knulla är en sexig kvinna med vulgära former. Hon brukar låta axelväskans rem löpa mellan brösten. Det visar sig att hon har beställt en resa till alperna. Hon har AIDS.
Vidare får jag reda på att alla resebolag (De med kort logotyp, uppradade under varandra i en rad med c:a tio resebyråer) är täckmantlar för AIDS-föreningar av typ Noas ark.
Far och mor har AIDS. Min bror skrek i förtvivlan och kom in i vardagsrummet och undrade om också han hade AIDS, men vi lugnade honom med att han bara är tolv år och därmed inte kan ha AIDS, men detta var för länge sen. Jag däremot är också drabbad.
M.J har som vanligt inga pengar, men G.K sticker till mig lite matkuponger och vi går alla fyra till Mc Donalds, stället med den snabba maten för den flottiga hyn. M.J sitter och groggar i sin Fanta, G.K trycker i sig sin mat i ett otroligt tempo, C.L tittar mest på människorna runt omkring sig och jag sitter och spiller som vanligt.
Efter att ha fått i sig sin putte trycker M.J upp brickan under tröjan och börjar slita i den enorma papperskorgen, men den observanta personalen lyckas kasta ut M.J innan han fått ut papperskorgen. Glatt hoppar han omkring utanför fönstret och viftar med den röda brickan framför de chockade matgästerna. C.L tycker att M.J ska få fortsätta att göra bort sig och tittar på honom som om han inte sätt människan förut. Mätt och glad fortsätter jag min vandring genom sommarstaden och lämnar åt mina vänner att hålla M.J utanför slagsmål.
Uppe vid Folkets hus borde man kunna få lite diskret svalka. Ensammen går jag in och sätter mig på en avsats och beskådar två långa köer med ungdomar. Köerna ringlar in genom Folkets hus och slutar framme hos en kvinna, som sitter på en enkel stol.
Provspelning:
- Du vet inte vart biljetterna leder, säger en kvinna i stolen och viftar med några flygbiljetter.
En ung kvinna står ansträngt framför kvinnan i stolen.
- Varför vill du lämna hemmet då du är 32?, fortsätter kvinnan i stolen.
Den unga kvinnan står stum och skruvar nervöst på sig. En mörkhårig pojke säger:
- Hon tycker det är roligare.
Det hela är över. Rollen gick till den påpasslige mörke killen.
Jag skall inte ställa upp, tänker jag och lämnar rummet och kommer ut till en sekreterare, som har en dyrbar reservoarpenna. Hon är sur. Jag lämnar stället och kommer tillbaka senare då hon inte är där.
Hennes dyrbara penna ligger i en fin ask med plastlock. Det ligger två pennor i asken. Jag trycker på den andra pennan, som har av en annan färg. Den fjädrar tillbaka något. Jag trycker även på den dyrbara reservoarpennan. Resultatet blir en blå fläck i nedre delen av handflatan. Jag lirkar ut den penna, som sekreteraren tidigare har använt och försöker skriva "orgasm" på ett av sekreterarens många anteckningsblock, som ligger framme. "ograsm", "orgsmsa", "orgasmas" och så vidare. Bokstäverna blir stora och fula och de vill inte hamna i rätt ordning. Det är först en festlig känsla - som att stjäla, men jag blir mer och mer nervös vad tiden lider. Den sura sekreteraren kan komma tillbaka. När blocket är fulltecknat med felstavade orgasmer funderar jag på att riva bort det, men sekreteraren har antecknat något viktigt på samma sida.
På vägen därifrån frågar jag en pojke, som har provspelat, om han tycker att det gick bra.
- Jodå, säger han och försvinner in genom en dörr.
Jag följer efter då jag tror att han är på väg ut. På andra sidan dörren är han försvunnen. Det nya rummet ligger ett halvplan högre upp. Jag klättrar över i det nya trappsystemet, som ligger parallellt med det andra trappsystemet, vilket hör till den avdelning, som jag nyss kom ifrån. Svalt. I denna nya lugna avdelning kommer jag in i stora höga rum med små grupper som sitter i fina små cirklar på rena stolar och diskuterar. Jag stör dem. Många rum och trapper, men ingen väg ut. I ett stort högt rum, som liknar de övriga stora höga rummen, står en grupp med fem eller sex barn, som just har avslutat en redogörelse. En parodi på författarna till Suneböckerna sitter på en låg bänk vi en av de stora väggarna. De skiner upp och applåderar.
Ute i korridoren kommer Kvinnan gåendes emot mig. Vi slår oss ner i en mörk soffa och börjar klämma på varandra. Kavajklädda herrar glider förbi då och då. Vi drar oss inåt i byggnaden. En toalett står öppen. Jag drar in henne och låser dörren. Hett.
Strax norr om Folkets hus vid en bensinmack, som ligger strax innan den gamla delen av Staden, finns en lokal som inryms i samma hus där det finns en liten närköpsbutik. Norr om denna lokal återfinns Skolans sektion där vår lilla svarta bil står parkerad. Lokalen utryms för tillfället och den korridor som Kvinnan och jag hittills har sett är sporadiskt blockerad av hopfällbara möbler som står spridda utmed väggarna. Vi pratar med någon flyttarbetare, som upplyser oss om att lokalen skall vara utrymd före kvällen.
I ett senare skede vill jag imponera på Kvinnan med mitt tydligen nyvunna körkort, men jag misslyckas kapitalt. Jag flyter omkring i förarsätet och sitter ett tag på nackstödet. Vi kör rakt in i fontänen på Torget.
Parallellt befinner jag mig dels på Torget och samtidigt i en liten gruvby, med linbana i Dalarna. På dessa ställen frågar jag G.K om jag kan få lift och blir på dessa båda ställen upplockad och hamnar i baksätet tillsammans med fyra andra och får sitta på det vänstra hjulhuset. När vi närmar oss G.K's lägenhet vill inte G.K ha med mig upp. Hungrig och med huvudvärk börjar jag gå ensammen hemåt mot Förorten.
****
4. Stadshotellet
Efter C.L's och min resa genom det första året på Skolan är slut och vi har tagit in på Stadshotellet för att vila upp och supa ner oss.
C.L skriver "fredag" på linsen till det långa kameraobjektivet som ligger till höger om mig i den vita sängen. Objektivet har, tillsammans med ett kamerahus, glömts kvar av några tidigare gäster som vi flyktigt kände. Sängen som jag sitter i har bredsidan mot ett mörkt fönster. Det är natt och det regnar troligtvis utanför. Utanför ligger det blöta Torget. C.L går genom det skarpt upplysta hotellrummet, förbi ett par sängar och tar fram en plastflaska med lösningsmedel ur en necessär. Vätskan kommer i oönskad stor mängd ur flaskan. Färgeffekterna blir först fantastiska - typ oljefläckar. Sedan löses en plasthinna ifrån glaslinsen. Hinnan omsluter hela glaslinsen, den är intakt, men vätskan finns mellan plasten och linsen. Färgeffekterna har förlorat sin fascination och är nu mörkare och vagare. De inre linserna har drabbats av samma fenomen som den första, yttersta. Höljet till objektivet som tidigare var solidt har blivit elastiskt. Jag gröpar omkring med båda händerna ner i objektivet. Fingrarna trevar omkring bland och tar ut de glatta linserna och jag lägger dem runt mig, men ändock samlat i den vita sängen, vilken jag fortfarande sitter i. Jag inser att objektivet har gått förlorat. Samtidigt som som jag försöker återställa det tänker jag att det lilla objektivet får ersätta det som har gått förlorat. Jag betraktar det nu som mitt och sörjer det förlorade objektivet.
Vems fel var det att det gick förlorat?
Som alltid annars måste man ha ett mål med fyllan. Även om vi inte har gått på ölen så är målet klart. Vi skall upptäcka allt på hotellet och inte lämna några frågetecken bakom oss. Allt skall undersökas och utredas in i minsta detalj. Det är lätt att misslyckas med sitt mål efter ett par sexpack Tuborg.
Bakom dörren till rum nummer: 54 sitter Mannen och hans affärskollegor vid ett konstigt bord och super glatt. De är klädda i kostym. Vi glider ner och sätter oss vid varsin kortsida. Bordet bildar ett litet kors och det sitter en person vid varje sida. Det sitter alltså tolv människor vid brodet. Vi är jätteglada och sitter med utsträckta armar och drar i varandra. Vi flyter omkring och affärskollegerna har blivit till kåta kvinnor. Vi är ett. Vi. Vi. Vi.
Herr Svart sitter i en soffa ute i den mörka korridoren. Den röda plyschmattan ger hotellet dess lyxiga karaktär. Jag sätter mig bakom honom på soffryggens kant och säger:
- Fru Svart.
Herr Svart blir nervös och börjar skaka. Skakandes reser hans sig och skakar bort genom den mörka korridoren med den röda plyschmattan
Stämningen är mycket god och ett odefinierat gult, dovt ljus lyser upp. Soffan jag sitter i är mycket lik den gröna tygklädda soffa som sedan min barndom har prytt vardagsrummet i Förorten. Soffan är skön men passar inte in i miljön. Jag ligger med svanken mot soffkanten, där knäna normalt befinner sig. Benen vilar på ett bord lik det som lika länge, som soffan, funnits i vardagsrummet. Fötterna strävar uppåt och vid knäna sitter de boxershorts, som jag köpte på Shepards i London. Jag skiter på golvet. Skiten har en grynig och fast konsistens och "släpper" inte fullt ut. På bordet står en kaktus, som består av gröna stammar. Stammarna är cirka 20 centimeter långa och har en diameter på tre centimeter. Jag bryter en av de taggiga stammarna och torkar mig.
Någon sitter mittemot i en nedsutten fåtölj. Till höger i ett hotellrum sitter Kvinnan. Hon ler karakteristiskt.
Längre ner i korridorn kommer ett äldre par gående de försvinner in genom en dörr, men lämnar den öppen efter sig. Vill de att en ung frisk man kommer in? Med enorma steg löper jag mot dörren och sticker försiktigt in huvudet. Rummet är inrett för inspelning. Det vill säga att rummet är belamrat med strålkastare, kameror och sladdar. Kamerorna är riktade mot ett sminkbord. I en gynekologstol framför sminkbordet halvligger en kvinna med särade ben. Hon är helt naken. Programidén går ut på att tonåringar skall få stå och onanera över kvinnans sköte. Först ut är en långhårig, finnig 16-åring. Det mörka håret fastnar i hans svettiga panna.