©MJ Walther 2010
Middagsdags
”Bengt! Bengt! Är du klaaaaar!”
Hennes röst låter som en tutan på en ångbåt, redo för hamn. Den skär genom hettan som en vässad machete genom djungelväxter. Hela vägen till och genom min perfekta sömn. Den lilla sunden i skuggan där en svalkande bris smekte min panna och mitt vakna jag sakta, sakta vaggades till nästan …
”Beeeengt!”
Som om någon släppt loss en elak clown med skräckmålat ansikte i en förskola.
”Är du klaaar!?” Clownens jagande och de dödsångesttjutande barnen. Skrikandet når crescendo när de stackars barnen blir inringade och clownen visar sina blodiga naglar och vässade tänder med rester av barnfingrar mellan dem.
”Beeengt!” Jag kan se det framför mig. Clownens mordkavalkad.
Ett ögonblicks tystnad och jag försöker desperat hitta till drömmen igen, till lugnet, ensamheten. Jag gungar sakta, tjugoniogradig bris rör om bland några palmblad och spär på av lugnet. Klordoft från en blåskimrande pool når mina näsborrar och kluckandet av vatten är som sammet för min själ. Jag gungar, jag ler, jag mår bra, somnar nästan.
Jag hör hennes klampande steg uppför trappan. Avlägset, hotfullt. Varning, elefant på väg!
”Vi väntar på dig!” Rösten som naglar mot krittavlan. Jag öppnar ögonen och Ulrika står i dörröppningen och ser på mig med nöjd blick.
”Hej älskling”, säger jag från hängmattan. ”Visst är jag klar. Tog mig bara en femminutare för ögonen.” Mitt leende är en brännande kontrast mot mitt sinne och med en kraftansträngning likt den Moses mustade ur sig när han separerade haven hivar jag fötterna ur hängmattan och sätter mig upp.
”Är ni redan klara?” Min fråga är urbota dum men jag kan inte rå för det. Det är mitt defensiva jag som spelar mig ett spratt. När händelser jag inte gillar ändå sker så repeterar jag dem. Antagligen mitt inre som vägrar tro det ögon ser och öron hör.
”Oj vad fort ni blev redo. Jag trodde vi skulle åka vid åtta.”
”Klockan är redan kvart över åtta, Kom nu Bengt. Barnen sitter redan i bilen.”
”Redan kvart över åtta, verkligen?” Där kom upprepningen igen, tänker jag hjälplöst. Utan att kunna rå över min muns kommentarer. ”Verkligen, redan så sent.” fortsätter munnen konspirerandes mot mina tankar medan jag reser på mig och följer Ulrikas skugga bort från min paradisstund.
”Pappa. Är det sant att du tappade byxorna när du dök i poolen?”
”Bengt, kör inte så fort. Trafiken här är inte som i Sverige. Du måste ta det försiktigt, ser du inte lastbilen framför dig, som den kör alltså. Akta.”
”Pappa, är det sant?”
”Farsan, när vi käkat klart ska jag stanna kvar och ta en runda. Okej?
”Pappa, svara då!”
”Kör inte förbi den lastbilen Bengt. Han är ju alldeles tokig. Usch alltså.”
”Farsan, du kan väl ge mig ett förskott på tjugo euros på nästa månadspeng?”
”Pappa tappade du badbyxorna när du dök i poolen?”
”Ser du som han kör över mittlinjen. Sakta ner lite så du inte kör så nära.”
”Tjugo euros farsan, Kom igen då.”
”… Poolen pappa, tappade du dem?”
”Håll dig i högerfilen Bengt, okej.”
”Pappa, svara då … tjugo euros farsan, kom igen då … Inte så fort Bengt … badbyxorna … tjugo eur … akta bilen … dök … sakta … farsan … pappa!
Möt min familj.
Lillen som frågar om jag tappade badbyxorna när jag dök i poolen tidigare idag heter Niklas, han är sju. En energiboll som borde undersökas av vetenskapsmän som forskar i framtida energilösningar. Inget barn, eller levande väsen på denna planet för den delen, orkar lika mycket som Niklas orkar. Han tar aldrig slut, först upp och sist i säng, ingen off-knapp där inte. Ett blont yrväder som charmar alla utom mig. Istället vänder han folk mot mig när jag ska huta åt honom för något illa han gjort. Med sina blå ögon och sin näpna uppsyn ser han ut att vara oskyldigast i världen. Utan tvekan. Moder Teresa skulle erkänna sig slagen av Niklas. Han skulle kunna stå framför ett brinnande hus med en bensindunk bredvid sig och en tändsticka som fortfarande brinner mellan fingrarna. Musta ur sig oskyldiglooken.
”Men käre nån pojk, vem har tvingat dig stå där med bensindunk och brinnande tändsticka i handen. Din pappa. Jaså …”
Sedan har vi tuffingen Tomas. Femton år gammal, en och nittio lång, minst. En sticka på femtio kilo utan hårgelé. Säkert det dubbla när han är klar efter tre timmar framför spegeln och en frisyr skapats som trotsar gravitationen. Till skillnad från Niklas så är Tomas förmodligen den levande varelse på planeten som sover mest. Han kan gå och lägga sig klockan fyra på eftermiddagen och sova genom hela natten, vakna någon gång till lunch nästa dag. Hasa sig ner till kylskåpet, öppna en ny ost även om en nästan hel ost står bredvid. Öppna en ny kartong mjölk även om den tidigare står bredvid. Ta hela brödlimpan och smörpaketet. Allt upp på rummet. Äta nästan allt med en ypperlig förmåga att missa munnen med hälften. Sprida smulor och skvätta mjölk som en ettåring vid middagsbordet med en elvisp som sked. Och självklart lämna den kvarvarade maten på de mest besynnerliga ställen. Som i klädskåpet, under mattan, i sängen eller på toaletten. Allt för att inte ta ned dem till köket där kylskåpet står. När han ätit klart är det självklart dags för siesta.
Ulrika, min fru. Hon var smal och snygg en gång. Hon kör aldrig bilen men hon kör den alltid … Om ni förstår vad jag menar. Hon gillar alla tv-program jag inte gillar. Hon äter alla maträtter jag inte äter. Hon dricker bara när jag måste upp mycket tidigt på morgonen. Annars tycker hon att jag dricker alldeles för mycket. Hon gillar inte hur jag viker handduken på toaletten. Av åtta hyllor i badrummet är sju och tre fjärdedelar fyllda av hennes krämtuber. Varav hälften är tomma. ”För att jag ska komma ihåg om krämen var bra.” Hon ställer alltid saker på min sida av sängen. Hon köper alltid kläder åt mig i färger jag inte gillar. Och vägrar gå ut med mig om jag inte använder dem.
Parkering i södra Spanien är - Ett: Som att köra en tjugofemmeters långtradare genom Gamla stans gränder. Två: Som att hitta en nål i en höstack. Tre: Som att styra in och förlägga en finlandsfärja i Göta kanal.
”Pappa, berätta då, tappa du brallorna i poolen eller inte!?”
”Idag tänker jag beställa en stor stark till maten. Jag är nästan sexton år och här nere dricker alla när de är sexton! Farsan, hör du det?”
”Där har du en plats Bengt. Där!” Ulrika boxar till min näsa när hon i hysteri slår ut med handen för att peka genom min sidoruta. Jag tvärbromsar. Bakom mig tutar en stor svart stadsjeep och blinkar argt med hellyset. Näsan känns som om jag sniffat chilipulver efter Ulrikas träffsäkra näve. Jag lägger i blinkern.
”Kom igen nu Bengt. Folk väntar faktiskt på dig.”
Det svarta monstret bakom mig ligger på tutan. Helljuset brinner på hornhinnan när det reflekteras i backspegeln. Mycket effektivt helljus, tänker jag förvirrat.
”Pappa, tappade du brallorna när du hoppade i poolen?” Niklas röst börjar få den där otåliga gungningen precis innan hysterin.
”Hörde du farsan, jag tänker beställa en stor stark!”
”Bengt!”
Jag börjar backa, sakta, mycket sakta. Vrider försiktigt på ratten, känner den mjuka svängen, sakta, sakta. Motorn hostar. Bilen rycker till och slocknar. Ett dumt uttryck sprider sig över mitt ansikte. Otillräcklig gas och för lite koppling svarar den smarta delen av min hjärna. Håll käften, säger den dumma. Är det du eller jag som kör?
”Bengt?!”
”Farsan?!”
”Pappa, tappade du badbrallorna när du hoppade i poolen?”
Stadsjeepen vars signalhorn går varmt och bilen blinkar hysteriskt helljus som ett fyrtorn under epilepsianfall.
Mina inaktiva händer på ratten skvallrar om total förvirring. Motorn är död halvvägs in på parkeringsplatsen. Köbildningen bakom det tjutande svarta monstret börjar bli respektingivande. Familjen skriker i mun på varandra och det enda jag kan tänka på är hur fantastiskt det skulle vara om semestern var slut.
När jag öppnar bildörren slår hettan mig över ansiktet som en varm blöt handduk man ibland får på flyget. Skillnaden är att flyghandduken är en välkommen och skön detalj. Hettan enbart jobbig. Det tar ganska exakt trettio sekunder innan min skjorta är genomblöt av svett. Stora snygga ringar under armarna och ringlande ådror som kittlar sig ner för ryggen.
”Glöm inte att låsa.” Ulrika ser inte åt mitt håll utan försöker istället titta oskyldigt mot de förbipasserande bilarna. Det var inte jag som körde, säger hennes blick, samtidigt som den indikerar åt mitt håll. Det var han där. Jag känner blickar av mord när bil efter bil passerar. Det tog mig nästan fem minuter att slutligen lirka in bilen där den nu står och min nya parkeringsfanclub är numerär. Niklas ställer sig på min högra häl och stoppar båda händerna i min bakficka. Jag nyser. Näsan har fortfarande chilipulversticket. Det är inte första gången Ulrika slår mig över näsan utan att mena det. Jag undrar jag.
”Pappa, tappade du badbrallorna när du dök i poolen?” hörs bakom mig. Hälen smärtar och jag försöker skaka av mig igeln till son som hänger kvar i bakfickan med två små vassa fötter inborrade i hälen.
”Berätta då.”
”Låste du bildörren?” frågar Ulrika trött.
”Farsan, kom du ihåg när vi snackade om att jag inte fick röka innan jag fyllde arton?”
”ASSHOLE!” Ett välriktat långfinger riktas mot mig när den sista bilen passerar. ”Learn how to fucking drive you cunt!”
”Jaha ja. Och var ska vi äta idag då?” säger jag med ett leende.
Restaurangen framför oss ligger vackert belägen vid stranden. Lokalen har både havsutsikt och trevlig vy över ett pittoreskt torg som ligger i anslutning till stranden. Ett myller av människor som promenerar slött fram och kikar över ett antal stånd där krimskrams säljs av muskulösa svarta killar. Deras fruar sitter på stolar och gör afrikanska flätor på bleka turistflickor. Världen mörknar sakta och ett violett sken lyser upp himlen i öster. Hettan är spektakulär. Runt torget ligger palmernas kronblad helt stilla. Inte den minsta tillstymmelse till svalkande bris.
”Det där ser väl bra ut, va? Vad säger ni?” Mitt finger pekar mot restaurangen.
”Det ser lite dyrt ut tycker jag.” Ulrikas leende ögon motsäger hennes läppar. ”Men det ser väldigt fint ut.”
En dragspelsspelande rumän sveper förbi mig och lyckas med konststycket att hålla hatten som kräver mynt framför sig medan han fortsätter att spela. Hans leende skriker efter ett tandläkarbesök.
”Pappa, när du dök i poolen. Pappa!” Niklas som fortfarande rider på min häl skriker. ”Tappade du byxorna? BERÄTTA!” tjuter han och folk omkring oss ser med ilskna ögon på mig som om jag precis gett min son en snyting.
”You wanna buy, cheeeep!” En dam med asiatiskt utseende trycker upp ett plastsvärd i mitt ansikte. Det skiftar i färg från grönt till rött. ”Reeeely nice!”
”Nej tack.” Jag föser undan svärdet vars egg är farligt nära mina ögon.
Rumänen får ett mynt av Ulrika och går loss än hårdare på sitt instrument.
”Only ten euro!” säger kvinnan med svärdet.
”PAPPA BERÄTTA DÅ!” Niklas går i falsett.
”Bengt. Kan du inte låta Niklas vara så att han lugnar ner sig?” Ulrika med arg blick.
”Farsan, ge mig en femma jag ska köpa en film.” Tomas vid ett krimskramsbås som säljer piratkopierade filmer.
”This is nice!” En dansande åsna gjord av tyg täcker plötsligt mitt synfält. Åsnan sjunger Jailhouse rock, vickar på höften och svansen viftar som på en överlycklig jycke. ”Twenty euro for you. Best price.” Hon visar massor av tänder. ”Reeeely good!”
Rumänen börjar nå crescendo och böjer sig tillbaka med dragspelet som om han vore en hårdrockande elgitarrist. Jag ser oroligt mot honom och undrar om hans rygg ska orka bära hans ganska imponerande bringa.
”No thanks”, säger jag till kvinnan med åsnan och tar ett steg bakåt. Hälen brinner, näsan smärtar och svetten rinner. ”Vad säger du Ulrika, ska vi äta där?” fortsätter jag smått hysteriskt mot min fru.
”Pappa, poolen! Byxan!”
”Fem euros farsan! Har du en femma eller?”
”Men Bengt, retas inte med Niklas, du vet ju hur han blir.”
”Ok fifteen euro, only for you. Must have!”
”CDeees, DVDeees, Gucci, Rolex, Prada, Buy one get one for free.” En mörkhyad man har slutit upp bredvid asiatiskan. Han bär på en liten affär över sina armar och axlar.
”You go away”, fnyser kvinnan åt den svarte mannen. Hennes ilskna ögonbryn står i v och hon ser ut som en Drakula i miniformat.
”Stop fucking playing!” skriker någon åt rumänen som är i extas med sitt dragspel. Jag tror mig skymta en skummande mungipa bakom instrumentet. Rabies?
Ett rött skärp viner genom luften och landar på Elvisåsnan framför min näsa, som med ett ”everybody in the whole ceeell block.” Kraschlandar mot marken och dör med ett hjärtskärande ”Was dancing to the jailhouse rock.” Vilken finale, tänker jag. Så vill jag också möta min skapare.
”Farsan! ge mig en femma då!”
”BADBRALLORNA!”
”BENGT!”
”Touch, feeeeel, real leather.” säger den svarte killen som totalignorerar asiatiskan. Hans fingrar gnider över det så uppenbart röda plastskärpet med vulgära rosa bokstäver ”Lookie lookie, Gucci. Fifty euro.” Hans ansiktsuttryck ändras plötsligt från glatt leende till förvånade stora ögon till förvriden mun till smärta. Jag ser ner mot marken där åsnan ligger orörlig och upptäcker hur en klackbeklädd fot med asiatiskt ursprung pressar hårt mot en flipflopbeklädd mörkhyad fot.
Något briserar inom mig. Niklas klänger fortfarande på min häl och bakficka bölandes om pool och tappade byxor. Fastkilad som han är hänger han med när jag greppar tag om Ulrikas hand och snabbt kliver förbi den begynnande bataljen mellan Kina och Afrika. Jag stöter till ett bord där druckna engelsmän sitter. Fortsätter utan att stanna, utan att vända på blicken. Jag kan känna hur Ulrika protesterar genom att slå med sin lediga hand på min hand som håller henne fast i ett järngrepp. Men smärtan från hälsenan som är på väg att gå av som en överspänd gummisnodd är värre och jag märker knappt hennes futila flyktförsök.
”Tomas!” gastar jag medan jag sprintar upp över trappor mot restaurangen. ”Hit, nu! För helvete!” Med min lediga hand greppar jag tag i tröjan på Niklas som börjat skratta av åkturen han oväntat fått bakom mig. Sliter bort honom från hälen som sjunger halleluja likt en änglaskara av ren lättnad. Han flyger en meter och landar perfekt på fötterna. Står med förvånad min och ser på mig, osäker. Ulrika hänger med av bara farten när jag drar henne upp för trapporna. Hon lyckas stanna innan hon törnar emot ett bord, vänder sig och glor på mig med lika förvånad blick.
”Tomas!” skriker jag så att hela torget tystnar. ”Hit!” Mitt finger pekar på marken framför mig. Hela torgets befolkning ser på mig. Alla restauranggäster likaså. Tystnaden är rafflande. Vibrant. Ulrikas blick förklarar för mig att hon vill bli uppslukad av marken. Niklas ser fortfarande förvirrat på mig, osäker på om jag är allvarligt arg eller inte. Tomas lunkar bort från krimskramsbåset med blicken nedåt.
”Mesa para cuatro”, säger jag på min bästa spanska till en servitör som står och glor med vidöppen mun. Bord för fyra. Mitt ansikte måste vara som en briserad bomb för tvekan lyser upp hans ansikte som om han fått ett skämt berättat för sig men inte förstått ett skvatt.
”Table for four”, upprepar jag på engelska för säkerhets skull.
Servitören har en mustasch som inte liknar något jag sett förut. Ett stort, svart, levande nystan. Jag koncentrerar mig på den för att inte tappa förståndet. Tystnaden kan skäras med en trubbig Morakniv. Förväntansfulla blickar från alla håll. Några som lider med mig eller känner sig obekväma och sålunda tittar bort. De skäms för min skull. Dragspelet som dött mitt i en ton fjuttar plötsligt ut ett utdraget tut och situationen blir än mer märklig. Tomas har nu slutit upp bakom mig. Han ser ut som en skadeskjuten hund. Ingen säger något. Ett barnaskri hörs i fjärran och vågornas sakta brus slår nere vid vattenbrynet. En syrsa skriker och någon hostar. Jag lägger upp fyra fingrar framför ansiktet på servitören. Han ryggar skrämd tillbaka. Någon viskar i örat på sin bordsgranne vid bordet framför mig. Deras menande blickar berättar en hel saga. Där jag varken är prins eller hjälte. I ögonvrån ser jag hur asiatiskan och afrikanen står bredvid varandra nere vid torget och stirrar på mig. Tack vare mig så utvecklades deras onda blod tydligen inte till fullskaligt krig. Jag gav dem och publiken något annat att tänka på.
När jag som mest önskar att jag aldrig fötts så händer något märkligt. Lika plötsligt som tystnaden tog över världen och alla bestämde sig för att stirra på mitt utbrott så börjar åter världen att snurra framför mina ögon. En äldre man flyttar blicken mot sin tallrik och för sin gaffel mot den för att fortsätta måltiden. Det verkar som om alla människor runtom väntat på signalen, som om det vore startskottet på ett hundrameterslopp under OS. Mannen börjar äta och alla människor omkring fortsätter plötsligt igen med sina liv. Oväsendet som når mina öron kan vara det skönaste jag hört i mitt liv. Det kommer svepande som en första vårvind efter en iskall vargavinter. Myllret och skramlet är vackert.
”Mesa para cuatro”, säger jag igen åt servitören som om inget har hänt.
Kyparen reagerar på oväsendet och vänder ryggen åt oss med en knyck på nacken som säger - följ mig. Jag går framåt, följer servitören med garnnystanet på läppen. Jag kan inte se det men jag vet att det finns där någonstans. Levande, pulserande under hans näsa. Vi går igenom hela restaurangen. Blickar stjäl delar av mitt mod ju längre in vi kommer. Tre trappor ned. Vi når en terrass som ligger på stranden. Sex bord varav ett står ledigt. Jag ställer mig vid min plats. Väntar artigt på att Ulrika ska sätta sig ned först. Barnen slår sig ner och jag följer deras exempel. Någon vid bordet bredvid viskar och fnissar åt oss. Ulrika ser argt åt deras håll. Niklas har blicken vänd rakt fram. Jag kan se att han nästan spricker av väntan på att få börja tala igen. Men osäkerheten över att säga första ordet hänger över oss alla - som om en elak magister står redo med piskan om det minsta knyst flyr läpparna.
Menyer hamnar under våra näsor. Garnnystanet är tillbaka men flyr platsen så fort han släppt de bruna kompendierna där maträtterna står skrivna i otal språk. Ulrika tittar på mig. Jag är osäker på vad hon tänker. Tomas som fortfarande ser skadeskjuten ut öppnar menyn och gömmer sig där för stunden. Niklas är redo att explodera. Om han inte kommunicerar snart är jag rädd att han imploderar. Jag vill bryta tystnaden men min hjärna är en uttorkad svamp. Tom.
”Jaha, och vad ska vi äta idag då pojkar?” Det är Ulrika som talar. Jag ser förvånat på henne. ”Efter det där spektaklet så tror jag vi väljer det dyraste på menyn, som straff för pappa.” Hon ler mot mig.
”Pappa, kan jag dricka en cola?”
”En Entrecote.” Säger Tomas bakom menyn.
Månen stiger vid horisonten. Det är en blodröd boll som rör sig som om den vore elektrisk. Den stiger snabbt och säkert ur det svarta havet. Ett eldspår av månens reflektion som rör sig med havets rörelser tar sig hela vägen till oss där vi sitter. Gigantisk, magisk. Så otroligt vackert.
Våra desserttallrikar med rester av kladdig chokladglass skvallrar om en tidigare gastronomisk batalj. Vinglas och läskglas står tomma. En het espresso och en iskall Drambuie i fiskskålskupa med massor av isbitar står framför mig. Ulrika sitter avslappnat med en Bailey´s i näven och sneglar åt mitt håll. Ömhet i hennes blick. Tomas skojar med Niklas två meter bort där stranden tar sin början. De fnittrar och stojar med varandra och mitt hjärta fylls av värme var gång deras skratt når mina öron. Bilen lämnar vi där den står. Det blir taxi i kväll. Tomas drack ingen öl. Och han ska inte heller stanna i stan utan följer oss hem.
Möt min familj.
Niklas. Ett blont yrväder som får mitt hjärta att slå extra slag när han ser på mig. Den blicken och det uttrycksfulla ansiktet är en kopia av mig. Han är en del av min själ och mitt liv vore grått och själlöst utan honom klängandes över mig. Jag älskar honom.
Tomas, den femtonåriga tuffingen. När han inte sover så sköter han sina sysslor väl. Hans betyg visar att grabben har framtid. Han vill bli något bra. Det har talats om läkare. Jag är så jävla stolt över honom. När han leker med sin yngre bror så ser jag hur mycket kärlek han har att ge. Tomas skulle göra vad som helst för att skydda Niklas, vad som helst. Jag är så förbannat stolt över honom. Jag älskar honom.
Ulrika, min fru. Hon var smal och vacker en gång i tiden. Hon är fortfarande smal och vacker. När hennes ögon ler och ser mot mig så blir jag varm i hela kroppen. Jag älskar henne så att det gör ont. Utan henne kan jag inte leva. Vi har våra stunder, våra rabalder. Men utan henne är jag inget. Som de säger i filmens värld. Hon kompletterar mig.
Månen stiger över havet. Ju mer höjd den får desdo ljusare blir den i färgen. Starkt gul nu. Varmt som tidigare men en svag bris slickar mitt hår och håller min kroppstemperatur under kontroll. Sorl från övriga restauranggäster och svag spansk musik från avlägsna högtalare blandas med vågornas brus. Ett lugn ligger över ögonblicket som jag nästan kan ta på. Ulrikas ögon möter mina. Jag älskar dig viskar hennes läppar. Ett skratt från pojkarna hörs och tillfället är perfekt. Att vara på semester kan stressa upp vem som helst men när det kommer till kritan så är vi fyra som en. Hemma eller utomlands.
Ah, jag glömde nästan. Badbrallorna. Visst tappade jag dem när jag dök i poolen.